Fredagsreflektioner

Har precis kommit tillbaks från en cykeltur. När jag cyklar kommer mycket tankar upp i mitt huvud...I kväll tänkte jag på mitt liv som trädgårdsägare...

Efter utbildning i Norrköping -74 flyttade jag till denna underbara plats och började jobba som förskollärare. Då fanns det inte så mycket trädgård här på gården, svärföräldrarna hade drivit lantbruk med bl a mjölkkor. Så det blev inte mycket tid över till att sköta trädgården.


Jag har alltid varit intresserad av blommer, odlade och vilda, så lite odling ville jag ha... Började med en perennarabatt, och litet grönsaksland. Grönsaker visade sig var kniviga att få fram, ogräset växte bäst. Så det blev till att inrikta sig på mina perenner. Den rabatten har jag lyckats hålla i ordning, den har utökats efter hand, nu senaste åren med rosor. När barnen var små ( f -76,-80 och -84 ), och vi brukade gården aktivt med köttdjur, jordgubbar, gurkor, spannmål, hö och potatis fanns det absolut ingen tid över för maken att hjälpa till i trädgårdarbetet. Eftersom jag alltid har haft förvärvsarbete utanför gården, så blev det endast perennerna som jag hann med i trädgården förutom barn, hushåll och gården. Men allteftersom barnen växte upp, och jordbruket inte längre drevs aktivt, så utökades mina trädgårdsprojekt. Maken fick rycka ut vid behov av t ex traktorhjälp, då stenar skulle köras hem från skogen, gräsmattan skulle brytas upp...osv
Jag har delat ut massor av växter till trädgårdintresserade vänner och släktingar. Tur är väl det, för annars kan jag ju inte utöka mitt bestånd av t ex gammeldags perenner eller nya intressanta växter. Det är roligt att kunna dela med sig och kanske få något annat i stället. Det går också utmärkt att byta koskit mot armeringsjärn!

Nu har vi mera tid över till att hjälpas åt i trädgården. Jag har planerna/projekten och maken får ibland hjälpa till att förverkliga dem. Jag skulle nog inte fungera utan trädgården, den är min plats för avslappning - även när jag sliter med spade och kånkar jord och koskit till rabatterna. Helt slut på kvällarna, ont överallt, men jag vet ju vad det beror på. Härligt - gott för kropp, själ och hjärta!

Vår trädgård är ingen park, den är en underbar oas att kunna vistas i, njuta av...Naturlig och oöm. Samtidigt är den absolut inte färdig, den är stor, och mycket öppen yta finns kvar att skapa i. En stor dröm är ett växthus-lusthus...Nå´n gång - kanske?
Jag är absolut inte intresserad av de exotiska, ovanliga växterna. Samlar hellre på våra gamla mormorsväxter.
Jag älskar det naturliga, lite vildvuxet i det odlade. Vi har smultron, björnbär, björnbärshallon, vinbär, hallon, diverse fruktträd - till barnbarnen mest. Potatis, morötter, lök odlar vi mest för att det är så gott med hemmaodlat. Alldeles i närheten finns blåbärsskogen, i år har det varit massor av stora bär. Djurlivet är stort. Alltid något djur i närheten.
Irriterande är dock alla rådjur, som är väldigt vackra att titta på utanför tomten, men de skulle hålla sig där! Igår hade de ätit upp halva klätterrosen Aloha! Förgrymmad blir jag då!

Ja, detta var lite tankar så här en fredagskväll. Utomhus är det nu beckmörkt, klockan är 21.20 bara. Hösten smyger på. Lite vemodigt...- men ännu prunkar det i vår trädgård! Så vi håller oss utomhus så länge vi kan om kvällarna - antingen i trädgården eller under parasollet med tända ljus i sensommarnatten. Det gäller att njuta! (Ett parasoll är faktiskt suveränt också på kvällarna, håller daggen borta och värmer lite.)

Ha det gott alla i sensommaren! "Ännu är det långt till vår".